Tja,

Igår i skolan, på Svenskan skulle vi läsa en berättelse och sedan svara på frågor om den. Nu kommer jag ta en kort sammanfattning.

Denna berättelsen är sann och handlar om en pojke som heter Alex vars föräldrar har övergett honom. Alex kommer ifrån ett sådant fattigt land men kommer inte ihåg vilket. Som sagt har hans föräldrar övergett honom och han bor på gatan. Han har ”adopterat” eller snarare tagit hand om två hundar så att han har någon att älska. Med dom hundarna sover han på gatan i kylan. En dag fick han reda på att på soptippen letade folk mat och samlade saker och sålde dom så han ville åka dit men hade inga pengar så han klamrade sig fast bakom en bus och åkte dit. Där träffade han en annan flicka som hade 20 st hundar och hon gick varje dag till soptippen och letade saker som hon kunde sälja och mat att äta. Hon hjälpte Alex och dom arbetade sida vid sida. På soptippen var det hur många som letade mat och andra saker som helst, både vuxna och barn. Det var till och med gamar som var helt orädda där och dom grävde i sopporna bredvid människorna…

Då skulle man då svara på frågor och då var det en fråga ”Hur tänkte du när du läste denna texten?”.

Om jag ska vara ärlig är jag chockad. Fatta vad bortskämda vi svenskar är som klagar på skolmaten medan dom människorna får gräva i gamla soppor för att hitta någon matbit eller något klädesplagg. Tänk vad härligt vi har det men det känns som att folk inte förstår hur det är för dom stackars magra människorna. Om man bara kunde göra något så att ALLA fattiga kan ha mat för dagen! Vi får faktiskt vara riktigt glada över det vi får! Stackars människor..